Italian style for green
Jag trodde att jag hade fått ta tillräckligt mycket skit. Men det känns som att jag försöker springa ett maratonlopp i snöstorm, eller försöker vara med i gladiatorerna. Där man möter hinder och blir ner tryckt var man än sticker fram näsan. Jag vet inte när jag ska få möjligheten att glida med, slippa möta alla hinder för att sedan falla ned bakom dem. Varför ska jag oftast vara den som tar upp striden, den som disskuterar. Never ever again!! From now and looong time ahead, I'm gonna be quiet like all the other thats in there. I'm just gonna do like the rest of you, Nothing.
Känslan som för ett antal dagar sedan fortfarande bara var en känlsa. Känns inte längre bara som en känsla. Nu försöker jag kasta krokar påvägen ner för att inte falla längre ner. Jag hoppas att kvisten som hänger längst ner som jag ännu inte har kommit till inte brister när jag väl håller den i min hand. Jag vill helst av allt slippa dit ner. Men med tanke på starten på denna dagen känns det ganska troligt att komma dit ner.
Fortsättningsvis idag börjar jag jobbar 1700 och jobbar till 2130. Sedan blir det en tidig kväll för jag måste upp och jobba imorgon bitti.
Ögonstenen, en härlig sommardag! Jag vill tillbaka dit..